Jo, jag är en blond tjej på 13 år. Jag lever med min familj och tre katter 2 mil utanför Uppsala. Jag och Malin har haft bloggar förut, men inte kunnat underhhålla dem ordentligt, så vi tänkte göra ett nytt försök. Jag har en egen blogg utanför den här, och den hittar ni under rubriken Länkar i menyn.

Åter till mig.

Jag och Malin har varit kompisar sen i slutet av ettan/början på tvåan, och sen dess har vi hänt ihop. Vi har lekt häst långt innan jag började rida. Jag började rida för kanske 4 år sedan, och tycker det är det bästa jag har gjort. Jag har testat på en massa aktiviteter som fotboll, dans och friidrott, men jag fastnade inte riktigt för någon. Sedan när nästan varenda tjej i klassen började rida eller kanske kände någon som hade häst som dem var hos ibland, kände jag mig lite utanför. Så jag tjatade på mamma om att få börja rida och hon kollade runt lite.

Först kollade hon på stället där Malin red. Där hade dem bara Shettisar och vi kände att det var en bra  häst att börja på. Men eftersom jag spelade fotboll och dansade, hade dem inte någon ledig plats i gruppen, den dagen jag kunde, så då var det bara att söka vidare.

Sen hittade vi ett ställe som kanske låg 2 km från där jag bor. Agersta. Där har dem bara Islandshästar. Dem hade ledigt i gruppen och jag kände att det kändes bra.

Jag åkte dit och tyckte det var sjukt läskigt första gången. Hästarna var stora, och man viste inte vad man skulle med alla remmar till som satt på tränset. Eller ja, då tyckte man att det var mycket rämmar. Sadlarna var tunga, och det gick otroligt snabbt när dem bara skrittade. Men efter ungefär, två gånger så var det så sjukt kul att jag bara längtade tills nästa gång, jag älskade att galoppera, och varje lektion lärde jag min något nytt och var villig att lära nig allt min ridlärare kunde lära mig. Och så är det än idag.

Efter kanske två år på ridskolan så berättade Malin att hon hade fått rida en travare på 21 år. Vi gick bannanas, det var ju som om hon hade fått en egen häst.

Jag åkte med dit någon gång ibland för att kolla när hon red och hjälpa till lite i stallet. Jag må säga att den hästen har en helt egen vilja.

Efter ett halvår vågade jag mig på och faktiskt rida henne ordentligt. Jag började trava lite om Malin stod framför och stoppade och någon enstaka gång travade jag fram och tillbaka på en grusväg. Music (som hon heter) har som sagt en väldigt stark vilja, hon är välsigt känslig för skänlen och vill oftaste gå sin egen lilla väg.

Men Malin kämpade på med henne, och jag var där ofta, för att hjälp Malin med det lilla jag kunde, i jämfört med alla Malins år av erfaranhet. Jag gjorde allt jag kunde både från marken och uppe på ryggen. Men det känndes inte som om det skulle gå att fixa den hästen.

Vi var så nära på att ge upp, men sen så en dag gick hon som en klocka. Malin hade köpt ett nytt träns och fixat en padd till sadeln och jag minns att vi sa "var det bara det?". Men nästa gång var det samma sak igen. Jag lovar, Malin har spenderat många kronor på den hästen. Men det var verkligen värt det. Hon går som en klocka, bara hon vill.

Någonstans här fick jag min system kamera och jag är fast i ett brinnande intresse för att fotografera.

Så nu är vi här den 4 april 2013. Jag rider fortfarande på Agersta, Malin ska åka och provrida två D-ponnys.

Vem vet vart det här kommer sluta?